Jag skäms över att jag har blivit så feg.
Den där lilla flickan inom mig som står där och väntar på att pappa ska komma tillbaka, att han ska öppna dörren när man står där.
Hon som har långt lockigt hår och hennes bruna ögon skiner av livsglädje.
Det är den personen som jag är avundsjuk på.
Jag skäms så oerhört mycket över att jag är avundsjuk på den jag har varit och besviken på den jag har blivit.

När jag var liten bodde jag praktiskt taget på sjukhuset för det mesta.
Jag vet att det inte var mycket som jag var rädd för.
Dag in och dag ut bestod för det mesta utav smärta som inte gick att sätta ord på och som det inte var något ide att man sa till om för man visste att man inte skulle kunna få hjälp på akuten.
Nu mera om jag får ett '' anfalla '' så skriker jag rätt ut och mår jätte dåligt.
Till slut sitter man bara där och det ända man kan tänka på är att man vill få det sluta.
På vilket sätt som helst, även om det skulle betyda döden.

Jag skäms över att det är så oerhört mycket som skrämmer mig nu mera.
Allt skrämmer mig.
Eller i alla fall nästan allt.
Jag kan inte ens lita fullt ut på mina vänner eller släppa in dom för jag är för rädd att dom kanske skulle lämna mig eller såra mig.